Rena skithusen går för 40-60 000 Amerikanska Dollar. I princip rivningsobjekt de flesta. Men man betalar tydligen för rätten att bygga ett nytt hus på samma tomt. Man äger inte tomten men har rätt att bo där. Man är registrerad som boende på en adress på en tomt. Där har man laglig rätt att bo. Om det finns ett hus där, oavsett kondition, så har man rätt att reparera det eller som många gör , bygger ett nytt inuti eller utanpå, och river det gamla. Man har också rätt att efter ansökan bygga till eller bygga om. Det är denna rätt man betalar för. Att det befintliga huset är värdelöst spelar ingen roll. Man betalar som om det vore ett dugligt beboeligt hus.
Här finns en mängd mäklare. Var och varannan person är mäklare. Inga särskilda krav ställs på att öppna fastighetsmäkleri.
Vi har fått erfara detta ordentligt. Vi söker ett större hus och letar bland privatannonser och även bland mäklarannonser.
Mäklarna annonserar husen innan dom ens har sett dem. Dom vet inte ens hur man tar sig dit många gånger. Dom vet ingenting om objektet förutom det säljaren har uppgivit. Och det är oftast en skönmålning utan dess like. Man åker och besöker massor med objekt som inte stämmer ens tillnärmelsevis med beskrivningen. Många gånger rena lögnerna. Och man har svårt att förstå vad säljaren tjänar på att så till den milda grad skönmåla sitt objekt. Man till och med ljuger om vilket område huset ligger i. Kunderna blir ju bara besvikna och förbannade.
Mäklaren bara rycker på axlarna.
När man ska träffa mäklaren för att se ett objekt så heter det alltid "pick me up" vilket betyder att man ska hämta mäklaren med taxi och sedan åka till objektet för man får inte adressen själv. Kunden ska naturligtvis betala taxin.
Innan man får följa med mäklaren till objektet så måste man skriva på en förbindelse att betala 2% av köpesumman om det blir affär. Lika mycket tar mäklaren från säljaren. Alltså 4% för att göra i stort sett ingenting. Bara förmedla adressen mellan köpare och säljare samt att följa med till Notarius där husaffären registereras på 20 minuter.
Ett ganska vanligt objekt på 50 000 Dollar ger alltså ett mäklararvode på 2 000 Dollar eller drygt 10 000 Hrivnas vilket motsvarar C:a 20 månadslöner för en genomsnittlig Ukrainsk inkomsttagare!
Dom är värre än svenska mäklare och dom gör ingenting för pengarna.
Vid ett tillfälle ringde en mäklare och sa att hon hade en underbar lägenhet som var till salu för 80 000 Dollar och att den var nästan färdigt renoverad.
I detta fallet stämde det eftersom det var två rekorderliga människor som sålde på grund av skilsmässa strax innan de färdigställt sin drömlägenhet.
Dock visade det sig när vi hämtat upp mäklaren att hon aldrig sett lägenheten och inte visste ens var gatan låg. Taxichauffören visste dock. Hustrun skrev dock på en förbindelse om provision i händelse av köp.
När vi träffade säljarna så visade det sig att dom aldrig hade givit mäklaren i uppdrag att sälja lägenheten. Bara annonserat privat i tidningen. Vi hittade annonsen själva efteråt.
Mäklaren hade alltså läst tidningen och ringt oss och angivit att hon hade ett objekt att förmedla. På det hade hon fått hustrun att skriva på en förbindelse att om vi köper detta hus så måste vi betala 2 % i provision till mäklaren. Rena skojeriet.
Vi hade tänkt köpa lägenheten, men utan att ge mäklaren provision. Jag hade tänkt köpa den i mitt namn och det var innan hustrun och jag var gifta. Så vad skulle mäklaren ha kunnat göra åt det?
Men nu var det så att ägarna ändrade sig och tog aldrig ut skiljsmässa.
Så vi letar fortfarande.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3 / 15 )Igår åt vi äkta hemlagad Borstj! I 24 graders värme på uteplatsen klockan 21.00. Borstj är en Ukrainska köttgryta, inte en rysk rödbetssoppa, som hela västvärlden tror. Visst, det är en och annan rödbeta i, men inte av dominerande mängd. Hustrun lagar den hittills bästa Borstjen. Jag har ätit den även på restaurang, men inget slår hustruns.
Till Borstj hör med naturnödvändighet och tradition, Vodka. Det är lika självklart och traditionsbundet som snaps till sill och potatis. Och det är naturligtvis lika gott!
I Ukraina har man vodkaflaskor som inte går att öppna mer än en gång! Eftersom det inte går att stänga dom efter den första öppningen. Inte vad jag vet, av annan orsak än att det inte finns behov av att stänga en vodkaflaska här i Ukraina. Har man en gång öppnat så dricker man ur. Jag frågade hustrun och hon log när hon bekräftade min teori.
Inte många Ukrainare stänger en vodkaflaska när dom väl öppnat.
Det gjorde ju vi förståss. Men på ett annat sätt. Ett par snapsar till Borstjen är på sin plats, men inte en hel flaska på två personer.
Så gudagott att äta och dricka i trädgården medan vi slött tittar på Nickolai, grannen, som kämpar så att svetten lackar med att också anlägga en uteplats som våran.
Nickolai och Vera, blev eld och lågor när dom blev inbjudna till grillparty förra Lördagen och studerade hur jag lagt plattor och hur jag byggt stengrillen. Nu sliter dom varje kväll för att göra nåt liknande. Och förhoppningssvis bjuda tillbaka!
Det är inte så vanligt med uteplatser och trädgårdsmöbler här i Ukraina. Men nu kommer det. Affärerna börjar ha lite plastmöbler och även lite i trä. Och de möbler vi köpte i Eucalyptusträ, skulle kostat en förmögenhet om det varit i Sverige. Här kostade det bara en bråkdel.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 16 )Likviditeten i företagen är urusel eller i det närmaste obefintlig, om man bortser från "marknaden" I varje större ort här i öst finns det en fri marknad där privatpersoner har tillstånd att från ett stånd eller ett skjul eller allra oftast en container, men också väldigt ofta en säck på marken, sälja varor. Både nytt och begagnat. Dessa marknader kallas med ett gemensamt namn för "Rinok" och i Ryssland "Rinak".
Dessa marknader har sitt ursprung i att Stalin redan under 1950-talet stiftade en lag som tillät Sovjetmedborgaren att sälja överskottet av sin frukt- och grönsaksproduktion samt eventuella charkuterivaror, från täppan eller datjan, på den öppna marknaden. Men annars var ju allt företagande förbjudet för privatpersoner. Denna försäljning kom så småningom att stå för 2 tredjedelar av Sovjets försörjning av frukt- och grönsaker och kött. Helt fantastiskt, trots alla dessa stora kolchoser och sovschoser.
Men i de vanliga butikerna och cafeérna har man ingen likviditet. Det beror på många olika saker. I en skoaffär tex kunde man inte ens växla en 10-Hrivnas sedel när jag köpte en skoborste för 7 Hrivnas. Taxi kan väldigt sällan växla större belopp än en 20-Hrivnas sedel.
Hustrun förrklarade för mig att ägarna till företagen sällan eller aldrig befinner sig på plats. Det är tydligen inte fint nog att ägarna befinner sig på arbetsplatsen. Dock dyker han upp med korta mellanrum för att länsa företaget på kontanter. Och då tar han rubbet. Det är inte fråga om att lämna ens en växelkassa på 20-25 Hrivnas. Allt för att man är rädd för att personalen ska förskingra pengarna respektive att ägaren konsumerar pengarna så fort de kommer in.
Vad gäller taxi så torde det bero på att man helt enkelt inte "vill kunna växla". Självklart har en taxichaufför en växelkassa när han en normaldag kör in C:a 300 Hrivnas och det mesta på småkörningar för under 10 Hrivnas. Om en kund, och speciellt en utlänning, åker för 8 Hrivnas och betalar med en 20-lapp så hoppas chauffören att han ska få resten i dricks om han bara sätter sig och glor rakt ut och säger att han inte kan växla. Då har ju kunden inte så stora valmöjligheter, särskilt inte en utlänning. Antingen ge hela 20-lappen eller att själv springa ut i en butik och växla, vilket ju nyss dementerats som en god valmöjlighet.
I övrigt när man betalar matkassen på ett varuhus eller en butik så frågar man efter växel och ser helst att man betalar exakt på kopeken.
Företagandet är heller inte kundorienterat. Och det verkar faktist som om företagaren inte bryr sig om att tjäna mer pengar. Så är det ju inte. Det är bara det att man ännu inte har förstått att med nöjda kunder så kommer dom tillbaka, och köper mer. Här har man attityden att, "om det inte passar kunden så" ..... vaddå då!!!!
En restaurangägare tex som har den näst bästa restaurangen i stan, är samtidigt parlamentsledamot och befinner sig nästan aldrig i restaurangen, utom en gång i veckan när han bjuder sina "vänner" på en brakmiddag eller lunch. För övrigt tycks han inte bry sig ett dugg om hur det går med restaurangen.
Hustrun säger att det är en oerhörd status att kunna säga att man har en egen restaurang. Huruvida den är bra eller inte eller går med vinst eller inte, är ointressant.
Personalen på restaurangen sköter den uruselt och ointresserat. (Trots det är den näst bäst i stan)
Igår när vi åt lunch där samtidigt som ägaren hade lunch för ett 10-tal vänner så hade vi plötsligt extra salladsblad med mera på tallriken jämfört med när vi äter samma sak när ägaren inte är där. Inte svårt att räkna ut var dessa salladsblad tar vägen under vanliga dagar!
Under hela vintern var det iskallt på restaurangen och personalen gick omkring i stora tröjor. Förklaringen var att värmesystemet som var installerat av en kollegas företag, var helt kass och måste bytas. Men det kunde kollegan inte göra förrän till sommaren av kostnadskäl. Och att låta kollegan ta den smällen var tydligen uteslutet.
Kanske kollegan var av det mäktigare slaget i parlamentet och det fanns en beroendeställning. Hellre än att se till att personal och gäster har en dräglig miljö, låter han hänsyn till kollegan gå före.
Allt går ut på vänskapskorruption.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3 / 34 )Jag har ju anlagt en uteplats, vilket är väldigt ovanligt och därför lyxigt här i Ukraina. En uteplats fordrar ju trädgårdsmöbler och inte vilka som helst. Det ska ju vara impregnerade möbler alternativt, och allra bäst, utförda i tropiskt träslag. Tex Eucalyptus, som jag till slut fick tag i. Men det var efter mycket spring i många affärer och stormarknader. Igor är dock en tålmodig taxi chaufför och även Vitaly fick åka runt några gånger. Här kan man åka och handla med en taxi och chauffören lastar in nästan vad som helst i sin lilla bil.
Jag tycket dock att anständigheten bjöd att också skaffa en hammock. Jag har aldrig haft någon hemma i Sverige, men alltid velat ha en. Att hitta en var det första problemet. Att hitta en som inte var så fruktansvärt stor var det andra problemet.
Efter mycket åkande och letande hittade vi en som var lagom. Och priset var 910 Hrivnas. Rimligt.
Det fanns två, den ena gjord i Vitryssland och en billigare gjord i Kina. Den billigare var inte särskilt stabil så det blev den från Vitryssland som var gjord enligt samma konstruktion som i väst.
Företaget plockade ner den snabbt och tejpade ihop delarna medan vi gick och handlade lite andra grejer. Igor lastade in allt i sin lilla Daewoo och vi körde hem grejerna.
Det fanns ingen monteringsinstruktion i den butiken, så Igor fick åka till en annan butik i andra änden av stan och hämta en.
När vi äntligen skruvat ihop alltihop så fattades det fötter och en stång till ryggstödet. Det var dessutom en stång för mycket till själva sätet. Igor blev förbannad och åkte dit igen och skällde ut dom. Vi fick grejerna efter att försäljerskan försökt hävda att det var ju bara en utlänning som köpt hammocken, så varför vara så noga och vad hade Igor, en vanlig taxichaufför, för intresse av att hjälpa mig?
Där ser man hur olika folk kan vara. En del ger blanka fan i utlänningar och försöker lura dom så mycket som möjligt medan en del kan vara väldigt vänliga och hjälpsamma. Jag gav naturligtvis Igor en rejäl dusör för all hjälp.....
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 20 )I den stora parken mitt i city ligger ju Caféet Verioshka, eller Björken som det blir på Svenska. Det är tveksamt om dom har öppet riktigt på vinterhalvåret. Vi har i alla fall inte varit där för att kolla. Och det ser verkligen tillbommat ut. Nåväl, på sommaren öppnar dom och då är det uteserveringen som gäller. Det är stans i särklass bästa läge för ett utomhuscafé.
Alla människor passerar Björken då det är stadens absoluta medelpunkt och man måste korsa parken för att nå andra delar av staden. Förtutom detta så flanerar väldigt många människor i parken. Och det är där stadens alla vackra flickor syns.
Jag har aldrig ätit middag där och sällan varit där på kvällen. Men på luncherna och eftermiddagarna är det ett utmärkt ställe att fördriva en timma med en espresso och en Konjak.
I år är det så att någon har bestämt att skruva ner åtgången på kaffe i espressobryggaren. Som om det inte var nog med att min konjak tagit slut och jag är tvungen att dricka en annan sort.
Espresso är ju i det närmaste ett Italienskt patent! I varje fall ett väl inarbetat uttryck och varumärke för en viss framställningsmetod av kaffe. Överallt runtom i världen skall en annonserad espresso vara detsamma. Det vill säga, bryggas på samma mängd kaffe, med samma mängd vatten, per kopp av espressostorlek, under samma ångtrygg. Annars är det ingen espresso.
På Björken har man beslutat sig för att inte följa dessa "regler". Det är oklart vem som fattat beslutet. Det kan vara ägaren som vill tjäna mer pengar genom att spara in på det dyra kaffet. Men det mest troliga är att det är personalen som i gemensam överenskommelse snålar in och på så sätt håller sig själva med exklusivt kaffe på kundernas bekostnad.
Björken tar normala 4 Hrivnas för en espresso så man kan inte hävda att man är billigare eller nåt sånt. Det finns alltså inga som helst rationella skäl varför en espreso på Björken skall smaka sämre och svagare än vanligt bryggkaffe och till och med pumpkaffe.
När man tar sig för att klaga så får man ett så fånigt svar som att "vi kan tyvärr inte göra någonting åt det eftersom kaffemaskinen är automatisk och brygger kaffet själv" Det osar överenskommelse mellan personalen och även inklusive "Administratorn" som är benämningen på hovmästarna härborta. Kanske man inte räknat med att vissa människor, framför allt utlänningar från väst, har kläm på hur en espressobryggare fungerar. Den brygger naturligvis kaffe allteftersom man ställer in den och laddar den med kaffe.
Jag försökte förklara det för Administratorn, men det gick inte. Antingen begriper hon inte processen med en espressobryggare, eller så är hon väl inblandad i stölderna. Det är nämligen bar-och kassapersonalen som sköter espressoframställningen. Servitriserna som bär ut det kanske inte har en aning vad som pågår utan hänvisar bara till Administratorn när man klagar.
Administratorn hade dessutom mage att påstå att ingen har klagat förr. Inte för att jag har svart på vitt, men det måste vara en stor lögn. Kaffet är helt genomskinligt och smakar sämre än för svagt traditionellt bryggt kaffe. Och det skulle vara ett under om ingen tidigare har klagat. Inte ens en Ukrainare kan tycka att dettta är espresso. När andra caféer gör ett så mycket bättre kaffe. Ingen hittills, gör en perfekt espresso, möjligen med undantag för Split.
Sådana här saker är vardag i Ukraina. Man måste räkna med att personalen stjäl, om man är företagare. Det har säkert sin grund i de dåliga lönerna, men också i en okunskap av otroliga mått.
Personal som inte begriper att om dom skämmer ut krogen så kanske dom inte har nåt jobb framöver. Det flesta restauranger och butiker byter personal stup i kvarten och det är till 90% ungdomar det handlar om. Skälet är narturligtvis i många fall att personalen stulit och får då sparken. Men arbetsgivarna kan också anställa folk på en väldigt låg lön, och lova "vi får se efter ett par månader" och till och med få ungdomar att jobba helt gratis några veckor eller en månad. "Provanställning" Och med denna rundgång kan det ju inte bli så mycket annorlunda. Man stjäl för att man har för låg lön och därför får man sparken och arbetsgivaren anställer en ny "på prov" med en halv eller ingen lön.
Så blir det ett ekorrhjul!
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 2.8 / 17 )
Calendar
