Det tråkiga med detta är ju att inte ha nån bil och att försöka ta sig till Logarn med allmänna kommunikationsmedel. Först tåget från Arlanda till Stockholm. Sedan
tåget igen från Stockholm till Strängnäs. Därefter gick vi 800 meter ner till centrum för att handla mat. Och allt detta med full packning.
Återstoden av vägen ut till Logarn hade vi inget annat val än att ta en taxi. Det var minsann lättare sagt än gjort. Strängnäs hade bara 2 taxibilar. Den ena var "ledig" för dagen och hade redan arbetat för lång tid och åkte därför hem, mitt framför näsan på oss, medan den andra var på väg hem från Arlanda. Så det blev till att vänta i nästan en timma innan vi kunde åka ut till Logarn. Det kostade 300 spänn att åka 12 kilometer. I Poltava hade det kostat 20 Hrivnas eller ung. 30 spänn.
Därmed var inte eländet slut! När vi äntligen kommit fram och skulle bänka oss framför TV-n för att se Sverige i fotbolls-VM så hade Strängnäs redan gått över till Digital-TV. Vem fan kunde veta det. Bara Strängnäs och Gotland hade gått över. Således ingen fotboll här inte. Först på Lördagen när sonen dök upp med bil, kunde vi åka in och köpa en konverter och koppla in efter att ha kopplat bort ett filter på befintlig antenn. Sedan vart det fotboll!
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 16 )Ja då var det dags för lite semester, sa pensionären. Tja, även pensionärer har väl rätt till lite avbrott från den dagliga rutinen. För min del innebär det att ta med familjen och åka till Sverige för tre veckor. Det var ju ett tag sedan nu. Närmare bestämt tio månader sedan. Frugan och hennes dotter var väldigt entusiastiska trots att frugan varit där i en hel månad förra året. Men hennes dotter har ju aldrig sett Sverige. Vi skulle såklart bo på landet. Logarn! Och frugan älskade Logarn.
Det blir avresa imorgon och svågern ställer upp och skjutsar oss till Borispol, Kievs flygplats.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 16 )Här är det rena Vilda Västern på fastighetsmarknaden. Folk köper och säljer och man undrar hur dom har råd med dessa priser.
Rena skithusen går för 40-60 000 Amerikanska Dollar. I princip rivningsobjekt de flesta. Men man betalar tydligen för rätten att bygga ett nytt hus på samma tomt. Man äger inte tomten men har rätt att bo där. Man är registrerad som boende på en adress på en tomt. Där har man laglig rätt att bo. Om det finns ett hus där, oavsett kondition, så har man rätt att reparera det eller som många gör , bygger ett nytt inuti eller utanpå, och river det gamla. Man har också rätt att efter ansökan bygga till eller bygga om. Det är denna rätt man betalar för. Att det befintliga huset är värdelöst spelar ingen roll. Man betalar som om det vore ett dugligt beboeligt hus.
Här finns en mängd mäklare. Var och varannan person är mäklare. Inga särskilda krav ställs på att öppna fastighetsmäkleri.
Vi har fått erfara detta ordentligt. Vi söker ett större hus och letar bland privatannonser och även bland mäklarannonser.
Mäklarna annonserar husen innan dom ens har sett dem. Dom vet inte ens hur man tar sig dit många gånger. Dom vet ingenting om objektet förutom det säljaren har uppgivit. Och det är oftast en skönmålning utan dess like. Man åker och besöker massor med objekt som inte stämmer ens tillnärmelsevis med beskrivningen. Många gånger rena lögnerna. Och man har svårt att förstå vad säljaren tjänar på att så till den milda grad skönmåla sitt objekt. Man till och med ljuger om vilket område huset ligger i. Kunderna blir ju bara besvikna och förbannade.
Mäklaren bara rycker på axlarna.
När man ska träffa mäklaren för att se ett objekt så heter det alltid "pick me up" vilket betyder att man ska hämta mäklaren med taxi och sedan åka till objektet för man får inte adressen själv. Kunden ska naturligtvis betala taxin.
Innan man får följa med mäklaren till objektet så måste man skriva på en förbindelse att betala 2% av köpesumman om det blir affär. Lika mycket tar mäklaren från säljaren. Alltså 4% för att göra i stort sett ingenting. Bara förmedla adressen mellan köpare och säljare samt att följa med till Notarius där husaffären registereras på 20 minuter.
Ett ganska vanligt objekt på 50 000 Dollar ger alltså ett mäklararvode på 2 000 Dollar eller drygt 10 000 Hrivnas vilket motsvarar C:a 20 månadslöner för en genomsnittlig Ukrainsk inkomsttagare!
Dom är värre än svenska mäklare och dom gör ingenting för pengarna.
Vid ett tillfälle ringde en mäklare och sa att hon hade en underbar lägenhet som var till salu för 80 000 Dollar och att den var nästan färdigt renoverad.
I detta fallet stämde det eftersom det var två rekorderliga människor som sålde på grund av skilsmässa strax innan de färdigställt sin drömlägenhet.
Dock visade det sig när vi hämtat upp mäklaren att hon aldrig sett lägenheten och inte visste ens var gatan låg. Taxichauffören visste dock. Hustrun skrev dock på en förbindelse om provision i händelse av köp.
När vi träffade säljarna så visade det sig att dom aldrig hade givit mäklaren i uppdrag att sälja lägenheten. Bara annonserat privat i tidningen. Vi hittade annonsen själva efteråt.
Mäklaren hade alltså läst tidningen och ringt oss och angivit att hon hade ett objekt att förmedla. På det hade hon fått hustrun att skriva på en förbindelse att om vi köper detta hus så måste vi betala 2 % i provision till mäklaren. Rena skojeriet.
Vi hade tänkt köpa lägenheten, men utan att ge mäklaren provision. Jag hade tänkt köpa den i mitt namn och det var innan hustrun och jag var gifta. Så vad skulle mäklaren ha kunnat göra åt det?
Men nu var det så att ägarna ändrade sig och tog aldrig ut skiljsmässa.
Så vi letar fortfarande.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3 / 15 )Igår åt vi äkta hemlagad Borstj! I 24 graders värme på uteplatsen klockan 21.00. Borstj är en Ukrainska köttgryta, inte en rysk rödbetssoppa, som hela västvärlden tror. Visst, det är en och annan rödbeta i, men inte av dominerande mängd. Hustrun lagar den hittills bästa Borstjen. Jag har ätit den även på restaurang, men inget slår hustruns.
Till Borstj hör med naturnödvändighet och tradition, Vodka. Det är lika självklart och traditionsbundet som snaps till sill och potatis. Och det är naturligtvis lika gott!
I Ukraina har man vodkaflaskor som inte går att öppna mer än en gång! Eftersom det inte går att stänga dom efter den första öppningen. Inte vad jag vet, av annan orsak än att det inte finns behov av att stänga en vodkaflaska här i Ukraina. Har man en gång öppnat så dricker man ur. Jag frågade hustrun och hon log när hon bekräftade min teori.
Inte många Ukrainare stänger en vodkaflaska när dom väl öppnat.
Det gjorde ju vi förståss. Men på ett annat sätt. Ett par snapsar till Borstjen är på sin plats, men inte en hel flaska på två personer.
Så gudagott att äta och dricka i trädgården medan vi slött tittar på Nickolai, grannen, som kämpar så att svetten lackar med att också anlägga en uteplats som våran.
Nickolai och Vera, blev eld och lågor när dom blev inbjudna till grillparty förra Lördagen och studerade hur jag lagt plattor och hur jag byggt stengrillen. Nu sliter dom varje kväll för att göra nåt liknande. Och förhoppningssvis bjuda tillbaka!
Det är inte så vanligt med uteplatser och trädgårdsmöbler här i Ukraina. Men nu kommer det. Affärerna börjar ha lite plastmöbler och även lite i trä. Och de möbler vi köpte i Eucalyptusträ, skulle kostat en förmögenhet om det varit i Sverige. Här kostade det bara en bråkdel.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 16 )Likviditeten i företagen är urusel eller i det närmaste obefintlig, om man bortser från "marknaden" I varje större ort här i öst finns det en fri marknad där privatpersoner har tillstånd att från ett stånd eller ett skjul eller allra oftast en container, men också väldigt ofta en säck på marken, sälja varor. Både nytt och begagnat. Dessa marknader kallas med ett gemensamt namn för "Rinok" och i Ryssland "Rinak".
Dessa marknader har sitt ursprung i att Stalin redan under 1950-talet stiftade en lag som tillät Sovjetmedborgaren att sälja överskottet av sin frukt- och grönsaksproduktion samt eventuella charkuterivaror, från täppan eller datjan, på den öppna marknaden. Men annars var ju allt företagande förbjudet för privatpersoner. Denna försäljning kom så småningom att stå för 2 tredjedelar av Sovjets försörjning av frukt- och grönsaker och kött. Helt fantastiskt, trots alla dessa stora kolchoser och sovschoser.
Men i de vanliga butikerna och cafeérna har man ingen likviditet. Det beror på många olika saker. I en skoaffär tex kunde man inte ens växla en 10-Hrivnas sedel när jag köpte en skoborste för 7 Hrivnas. Taxi kan väldigt sällan växla större belopp än en 20-Hrivnas sedel.
Hustrun förrklarade för mig att ägarna till företagen sällan eller aldrig befinner sig på plats. Det är tydligen inte fint nog att ägarna befinner sig på arbetsplatsen. Dock dyker han upp med korta mellanrum för att länsa företaget på kontanter. Och då tar han rubbet. Det är inte fråga om att lämna ens en växelkassa på 20-25 Hrivnas. Allt för att man är rädd för att personalen ska förskingra pengarna respektive att ägaren konsumerar pengarna så fort de kommer in.
Vad gäller taxi så torde det bero på att man helt enkelt inte "vill kunna växla". Självklart har en taxichaufför en växelkassa när han en normaldag kör in C:a 300 Hrivnas och det mesta på småkörningar för under 10 Hrivnas. Om en kund, och speciellt en utlänning, åker för 8 Hrivnas och betalar med en 20-lapp så hoppas chauffören att han ska få resten i dricks om han bara sätter sig och glor rakt ut och säger att han inte kan växla. Då har ju kunden inte så stora valmöjligheter, särskilt inte en utlänning. Antingen ge hela 20-lappen eller att själv springa ut i en butik och växla, vilket ju nyss dementerats som en god valmöjlighet.
I övrigt när man betalar matkassen på ett varuhus eller en butik så frågar man efter växel och ser helst att man betalar exakt på kopeken.
Företagandet är heller inte kundorienterat. Och det verkar faktist som om företagaren inte bryr sig om att tjäna mer pengar. Så är det ju inte. Det är bara det att man ännu inte har förstått att med nöjda kunder så kommer dom tillbaka, och köper mer. Här har man attityden att, "om det inte passar kunden så" ..... vaddå då!!!!
En restaurangägare tex som har den näst bästa restaurangen i stan, är samtidigt parlamentsledamot och befinner sig nästan aldrig i restaurangen, utom en gång i veckan när han bjuder sina "vänner" på en brakmiddag eller lunch. För övrigt tycks han inte bry sig ett dugg om hur det går med restaurangen.
Hustrun säger att det är en oerhörd status att kunna säga att man har en egen restaurang. Huruvida den är bra eller inte eller går med vinst eller inte, är ointressant.
Personalen på restaurangen sköter den uruselt och ointresserat. (Trots det är den näst bäst i stan)
Igår när vi åt lunch där samtidigt som ägaren hade lunch för ett 10-tal vänner så hade vi plötsligt extra salladsblad med mera på tallriken jämfört med när vi äter samma sak när ägaren inte är där. Inte svårt att räkna ut var dessa salladsblad tar vägen under vanliga dagar!
Under hela vintern var det iskallt på restaurangen och personalen gick omkring i stora tröjor. Förklaringen var att värmesystemet som var installerat av en kollegas företag, var helt kass och måste bytas. Men det kunde kollegan inte göra förrän till sommaren av kostnadskäl. Och att låta kollegan ta den smällen var tydligen uteslutet.
Kanske kollegan var av det mäktigare slaget i parlamentet och det fanns en beroendeställning. Hellre än att se till att personal och gäster har en dräglig miljö, låter han hänsyn till kollegan gå före.
Allt går ut på vänskapskorruption.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3 / 34 )
Calendar
