Jag vet ju inte hur man lagt upp hanteringen av lagerhållning och så vidare bakom kulisserna. Men på ett av de bättre varuhusen har man ett system med en massa vakter som går omkring i butiken med bricka på bröstet och alla försöker se så "hemlig agent-aktiga " ut som möjligt. När man kommer till kassan så sitter det en flicka där inburad med en dator framför sig och en skrivare. En vakt dyker upp och plockar varorna ur kundvagnen. Han har en avläsare i handen som skannar in priset från varan och säger samtidigt till flickan hur många av samma vara. När allt är klart lägger han tillbaka alla varorna i kundvagnen och flickan skriver ut ett sorts kvitto på dataskrivaren. Sedan skall man gå ut, men kommer till en hall där det står ett antal vakter som skall se kvittot och gå igenom varorna så att det stämmer och att ingenting har försvunnit eller tillkommit under de 10 meterna man gått.
För det första så har man ingen chans att stjäla nånting under de 10 metrarna då det är utanför kassorna där inga varor finns. Och för det andra så kan dom rimligen inte kolla av en vagn full med varor bara genom att titta på den och lyfta på en och annan vara och summariskt gå igenom kvittot.
En helt onödig och förolämpande "säkerhetskontroll" Och ett otroligt slöseri med personal. Men personal är ju så billigt förståss.
Ett annat varuhus som säljer byggvaror och verktyg har ett annat system. Visserligen får du ta på varorna och röra dig fritt, men när du bestämt dig för att köpa något måste du kontakta personalen, och det är inte som i Sverige att du måste springa och leta efter dom inne i fikarummet, utan här dräller det av dom.
Han kommer med ett orderblock i högsta hugg och skriver ner produktnumret på det du ska ha. Du får en kopia på det och måste gå till kassan och betala. Sedan får du gå till "utlämningen" och hämta varorna. Och det är naturligtvis inte den varan som du just tittat på och bestämt dig för att köpa. Det var bara en skyltvara!
Det du får kommer från lagret och kanske inte är i samma skick som den du såg.
Jag köpte en kratta med skaft. Jag tyckte, misstänksam som jag är, att den såg bra ut. När jag fick ut "krattan" så var det en stor kvist mitt på skaftet som jag inte såg förrän jag kommit hem eftersom skaftet var inlindat i papper. Skaftet gick naturligtvis av efter första lilla påfrestning. Och vem fan åker tillbaka och reklamerar ett krattskaft för 7 Hrivnas?
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 2.9 / 17 )Här kan man ha fest nästan varje dag. Oxfilén kostar 28,30 Hrivnas per kilo. ( 1HR = 1,50 Skr) Kalvfilén ungefär lika mycket. Problemet är bara att dom styckar lite annorlunda här. Ibland kan man få en filé som är styckad på tvären och ibland en som hänger ihop med annat kött.
Grisköttet däremot är dyrt. C:a 30-35 Hrivnas per kilo. Enligt hustrun beror det på att på Sovjetiska tiden, åt man bara griskött, om det fanns något kött att köpa över huvud taget. Man är helt enkelt van vid det både i kost och matlagning och det sitter kvar. Hela det Ukrainska köket baseras på griskött.
Man kan gå till marknaden tidigt på morgonen när dom slaktar och styckar och själv peka ut det man vill ha. Eller, man kan beställa dagen före hur man vill ha det styckat. Men man får inte bli förvånad om dom styckat på ett annat sätt i alla fall. Och då har man redan betalt lite i förskott och kan rimligen inte backa ur.
Ukrainier har en sällsynt förmåga att veta hur saker och ting ska vara. Och att komma som utlänning med egna idéer är inte alltid så populärt. Även om man förklarat aldrig så ingående hur man vill ha det så kanhända dom gör som dom tycker i alla fall. I all välmening förståss.
Som när vi beställde en kommod till köket. Jag hade gjort fullständiga ritningar i skala och allting. Men tro inte att snickeriföretaget kunde följa det. De gjorde egna bedömningar och fick sedan ändra på hela möblen när den inte passade på plats.
Väldigt egensinniga kan dom vara.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3 / 15 )Det var en otroligt varm och solig dag för att vara i Oktober. Men blivande hustrun sa att det ganska ofta kunde vara varmt långt in i November.
Dagen började med morgongåva. Jag förärade hustrun ett vackert halsband. Själv fick jag det finaste armbandsur jag någonsin ägt.
Enligt den Ukrainska traditionen måste mannen dyka upp med sina kompisar och muta sig in i den blivande hustruns hem för att familjen ska släppa henne till bröllopet. Detta kunde ofta bli en ganska stökig och bullrig historia enligt Ukrainsk tradition, och inte helt utan blodvite. Ibland kunde det också bli ganska dyrt för brudgummen.
Sonen och jag hade först avnjutit en lätt lunch på "Björken" med en stadig konjak till maten sedan försett oss med diverse småsaker som tex en halvflaska konjak till hustruns fader, ett läppstift till dottern och en kartong med chokladpraliner till modern.
Sedan mutade vi oss in i trädgården där det hade dukats upp med små smörgåsar, konfekt, vin och whiskey. Alla gäster stod redan där utom brodern och hans familj, som alltid är sena.
Dock fick jag inte se den blivande hustrun förrän hon var färdigklädd oich sminkad.
På morgonen och förmiddagen hade "hustrun", hennes dotter och min syster varit hos hårfrisörskan och Visagisten samt fått naglarna petade och lackerade. Även sonen och jag hade besökt frisören.
När det sedan bar iväg till stadens vigselinrättning så blev det faktiskt en liten bilkortege.
Stadens kvinnliga vigselförrättare gjorde sin plikt och därefter så var det dags att anträda mattan. Våra "bestman respektive brudnäbben" sonen och hustruns dotter, bredde gemensamt ut mattan. En typisk Ukrainsk liten matta, eller snarare en vacker broderad duk som man skulle kliva på.
Den som kliver på först sägs bli den som bestämmer i äktenskapet för all framtid. Gentleman som man är, lät jag naturligtvis hustrun kliva på först.
Få se vad det kan medföra i framtiden! Och mattan ska man sedan bevara och ha med sig hela livet vart man än tar vägen för att lyckan i äktenskapet ska bestå.
Efter ceremonien var det fotografering. Hustruns väninna (professionell fotograf) tog en massa bilder på trappen utanför när vi kom ut, men sedan var det bilkortege igen till stadens utsiktspunkt mot klostret, där Karl den XII hade sitt högkvarter 300 år tidigare, och sedan till centralparken med "segermonumentet". Massor med bilder skulle det vara.
Bröllopsmiddagen hölls på stadens bästa restaurang. Split.
Hustrun berättade om "normala" Ukrainska bröllop, med hundratals gäster, både kända och okända, och ett otroligt festande med fylla och slagsmål, iblad i flera dagar.
Vårt bröllop var nog ett av de mest städade i Poltavas historia.....
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3 / 16 )Vi skickade Igor att hämta sonen, försedd med ett A4 med sonens namn på. Sonen är ju resvan och behöver inget särskilt arrangemang. Dessutom har han ju varit här förut tillsammans med mig på ett några dagar långt besök i början på Augusti. Igor är vår favorit taxichaufför. Han har en relativt ny Daewoo, tillverkad i Ukraina. Kör hyfsat och är en trevlig och snäll, men framför allt ärlig taxichaufför.
Igor tog plats vid utgången från bagagehallen och höll upp A4-an och sonen hittade honom.
Snart var de båda på Grebinky 75, och jag kunde ta en "riktig" maltwhiskey med sonen.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 17 )Vi var och hämtade systern på Kievs flygplats Borispol. Hon hade varit lite nervös och tveksam inför resan. Men jag hade övertalat henne och lovat att det skulle vara så enkelt att man inte kunde gå fel någonstans. "Följ bara strömmen så kommer du rätt"! Och för det mesta går det väldigt bra, men jag kan bara drömma om hur det hade gått om någon hade försökt erbjuda henne att få väskan genom tullkontrollen före alla andra i den långa kön!
Själv blev jag några gånger utsatt för ganska burdusa påtryckningar som det är svårt att säga nej till. Och jag misstänker att om man säger nej så blir man extra länge kvarhållen i tullen när man väl kommer fram. Dessa individer jobbar nämligen ihop med tullpersonalen. Man erbjuds av vissa individer att, mot en "liten" avgift på 20-30 Dollar att få gå före i kön. Och dessa pengar delas naturligtvis med tullaren.
Nåväl, man gör bäst i att vara vänlig men bestämd och låtsas som om man inte riktigt förstår fördelarna med arrangemanget. Ingen ide att göra dem förnärmade eller arga.
Vi kom hem utan några incidenter.
[ add comment ] ( 1 view ) | [ 0 trackbacks ] | permalink |
( 3.1 / 16 )
Calendar
